Så fort man kliver in på Museum of the Future i Dubai inser man att detta inte kommer att bli ett vanligt museibesök. Redan lobbyn – som på många museer är ett intetsägande, funktionellt utrymme – är sexton meter hög och präglas av en svängd trappa i form av en dubbelhelix, med robotvarelser som blickar ner från taket. Detta är ett tydligt tecken på att besökarna inte kommer att möta några stela utställningar eller vitriner med föremål här. Upplevelsen liknar snarare en teaterföreställning.
Meddelanden skrivna i solljus
Daria och jag var där för Photopills-utställningen, och tack vare evenemanget fick vi komma in på museet innan det öppnade för allmänheten. Vi fick också följa med upp till sjunde våningen, som normalt är stängd för allmänheten. Att se byggnaden tidigt på morgonen, innan den fylldes av turister, var en nästan overklig upplevelse. Kalligrafin som pryder museets fasad fortsätter inåt som ljus, med Sheikh Mohammed bin Rashid al Maktoums ord som flyter över de inre ytorna i arabisk skrift. Mot de nakna, vita ytorna verkar väggarna bära budskap skrivna i solljus.
Fotografens dilemma
Jag fotograferar ofta arkitektur. Det ger mig vanligtvis en fast utgångspunkt att utgå ifrån, oavsett om det är en viss vy, en fasad eller ett intressant ljus vid en viss tidpunkt på dagen. Men Museum of the Future skiljer sig från alla andra byggnader jag någonsin har fotograferat, även dess exteriör på natten. Den erbjuder inga av de fasta utgångspunkter eller egenskaper som andra byggnader har. Varje våning i museet är en egen värld, med början i en simulerad rymdstation år 2071 på femte våningen, där besökarna kommer in i museet. Därifrån går man nedåt genom flera ”kapitel”: en regnskog, en meditationsplats, Livets bibliotek – en samling av DNA från 2 400 arter som lyser i ett mörklagt rum. Ljuset förändras och färgpaletten skiftar från våning till våning, och den övergripande effekten är att byggnaden på något sätt framstår som ett levande väsen.
För en fotograf är museet fascinerande men utmanande. Dess unika interiör erbjuder en mångfald av uppenbara och slående motiv, men att hitta ett som inte är fullt så uppenbart kräver tålamod. Man håller sig i bakgrunden; man väntar. Ljuset förändras och kalligrafin rör sig längs golv och väggar. Då och då upptäcker man ett speciellt ljus som strömmar in genom museets yttre skal, eller så ser man en besökare som blickar upp mot himlen, för ett ögonblick som förtrollad av detta lysande språk.
Museum of the Future är uppbyggt som en berättelse och bör inte utforskas i förhastad takt. Avsätt minst två eller tre timmar för att på ett fullgott sätt uppleva byggnaden och dess flyktiga magi.
