En vinterdag under min allra första glaciärtur på Island stannade vi till vid vad som såg ut som en vanlig frusen sjö. Planen var enkel: ta fram det bredaste objektivet, gå nära isen och fånga några av de där perfekt instängda luftbubblorna som alla lägger upp på Instagram.
Bra idé. Men när jag stod där för första gången på Island kände jag att något annat drog i mig.
På andra sidan lagunen, högt över allt annat, låg en enorm glaciär som skimrade i nyanser av cyan och vitt som jag aldrig tidigare sett i naturen. Den såg levande ut – en långsam, frusen flod av tid. Plötsligt kändes idén om ”förgrunder av luftbubblor” inte längre särskilt spännande.
Tele framför vidvinkel: När avståndet avslöjar detaljerna
Min Nikon D800 hängde runt halsen, och instinktivt sträckte jag mig efter teleobjektivet istället för vidvinkelobjektivet. Vidvinkelobjektiv visar var man befinner sig, men teleobjektiv förmedlar känslan. Jag ville ha den där kompressionen som ett långt objektiv ger när det plattar ut perspektivet och lyfter fram textur och former.
Inställningarna var enkla men genomtänkta:
EXIF: ISO 100 | f/7,1 | 1/500 sek | Nikon D800
Ljuset var klart, luften iskall, och då upptäckte jag dem. Tre små gestalter som gick längs den isbelagda lagunen. De såg pyttesmå ut mot glaciärväggen. Och det var just det – den saknade pusselbiten som gav den här bilden dess känsla av storleksförhållanden.
Väntar på rätt ögonblick att fotografera glaciären på Island
De var försiktiga och rörde sig långsamt, men klättrade inte. Jag insåg att de skulle stanna precis vid lagunens kant. Framför mig reste sig isflisor ur ytan som ryggfenor, ”hajliknande formationer” som glidde fram genom den frusna lagunen. Jag ställde in kameran, fokuserade och väntade.
När de tre elementen hamnade i perfekt harmoni tryckte jag på avtryckaren.
>Klick.
>I just den bilden förvandlades landskapet till en berättelse, där människorna framstod som en viskning i ett landskap format av jättar.
En lektion i skala för fotografer
Denna stund fick mig att tänka på följande: Ibland är det bästa sättet att visa naturens storhet inte att bredda bildvinkeln – utan att låta det lilla komma till tals. Att föra in en människa i vidsträckta landskap ger betraktaren omedelbart en känsla av storlek, ensamhet och vördnad.
Om du fotograferar glaciärer har jag ett snabbt tips:
Tänk på att inte alltid jaga efter det storslagna panoramaet. Använd ett teleobjektiv för att komprimera djupet och låta storleksförhållandena framträda naturligt. Och om någon råkar hamna i bild? Svär inte – komponera istället.
Glaciär på Island
Islands glaciärer täcker cirka 10 % av landets yta, och vissa är flera hundra meter tjocka. De förflyttar sig ständigt, skapar dalar och bildar de fantastiska lagunerna som gjort Islands sydkust världsberömd. Läs mer om andra glaciärer och andra fakta.
Den där februaridagen gick jag inte på isen, men jag gick därifrån med något bättre: ett foto som fångade känslan av litenhet, vördnad och stillhet på en och samma gång.
När jag stod framför den där glaciären insåg jag: det handlar inte om hur vidsträckt landskapet är, utan om hur det får en att känna sig inombords.
Se mitt andra blogginlägg Vatnajökull-glaciärtur | Island och Seljalandsfoss | Island eller Vík i Mýrdalur | Island för mer information om min Island-resa 2020.











