Så fort jag klev in på höger sida av portiken till Jungfru Marias födelsekyrka vid Rilaklostret fängslades jag av väggfreskernas klara färger, särskilt den vackra blå nyansen. Men här kändes det annorlunda. Då märkte jag att målningarna här var lika färgstarka, men att de gav ett helt annat intryck.
Till skillnad från takmålningarna ovanför ingångsdörren till kyrkan i Rilaklostret fokuserade dessa på berättelsens mörka sida. Varje centimeter av väggen visade vad som skulle hända den som begick en ”okristlig” handling. Bilderna var så verklighetstrogna att de nästan var skrämmande. Man kunde inte slita blicken från dem.
Berättelsen om väggfreskerna i Rilaklostret
Munkarna vid Rilaklostret stod år 1840 inför ett problem som kristna har brottats med under lång tid: hur man skulle förmedla bibelberättelser till människor som till största delen inte kunde läsa. De fann sin lösning i konsten, särskilt i de färgsprakande och detaljrika freskerna som förvandlade väggarna i Jungfru Marias födelskyrka till en visuell bibel.
Den religiösa konsten i många europeiska kyrkor är stillsam och fulländad, men freskerna i Rila är chockerande djärva. När de skildrar helvetesbilder fyllda av djävlar och plågade själar, drar de sig inte för att visa hur fruktansvärd synden är. Bildspråket var avsett att undervisa och varna, och gav de troende som stod framför dem tydliga moraliska lärdomar.
Hela västra portiken visar att detta var målet. Från golvet upp till de höga kupolformade taken är väggarna täckta av scener som både skildrar bibliska berättelser och berättelser som syftar till att lära oss en läxa.
Ljusa färger och oändliga budskap
En av de mest slående egenskaperna hos väggfreskerna i Rilaklostret är hur ljusa de är. Restaureringen har bevarat målningarnas rena, klara färger. Nu är de lika uttrycksfulla som för nästan 200 år sedan. Det djupa, himmelska blået sticker ut mot demonernas eldiga röda och hotfulla svarta färger på ett sätt som är svårt att glömma.
