Världsklockan på Alexanderplatz i Berlin är för mig en av de vackraste kvarlevorna från det forna DDR. Den symboliserar hur nära varandra platserna i världen ligger. Och om man använder en tillräckligt lång exponeringstid får man en känsla av att det går att resa lite genom tid och rum.
Världsklockan restes 1969 och har sedan dess blivit en klassisk mötesplats. Jag och mina vänner brukade ofta ”träffas vid Världsklockan” innan vi gick ut för att ta en drink. Jag menar, det är ju ganska logiskt. Den är svår att missa och ligger på en stor öppen yta, så även om alla ungdomar i Berlin träffas där, hittar man ändå varandra.
Härifrån har man också en fantastisk utsikt över TV-tornet, men jag valde istället att fotografera i motsatt riktning. Jag älskade helt enkelt dynamiken i den förbipasserande spårvagnen tillsammans med paret som uppenbarligen också hade valt Världsklockan som mötesplats.
