Anagabergen fick oss att känna oss som mitt i skogen från Grimms Lilla Rödluvan på grund av trädens former i Laurel Forest. En annan gång befann vi oss i en liten, isolerad by som sträckte sig över vintergröna bergssluttningar och nästan såg ut som en gammal Maya-civilisation.
Det hände precis efter att vi hade omgetts av vattendroppar som kom upp från Atlantens kraftiga vågor och slog mot de gigantiska klipporna på öns norra kust. Och allt detta efter att ha sett en liten del av denna bergskedja.
Anaga Mountains – vandring bland molnen
Har du någonsin drömt om att vara i en molnskog? Du vet, som i filmerna, när en djungel plötsligt täcks av dimma och hjälten tittar på varje skugga mellan träden? Vi har alltid trott att man måste resa åtminstone så långt som till Sydamerika för att hitta den här typen av skog. Hur förvånade blev vi inte när vi upptäckte att vår några timmar långa promenad i Anagabergen norr om Teneriffa skulle bli en sådan promenad i molnen, som försvinner och dyker upp igen med bara en liten vindpust.
Vi planerade resan till Anaga Mountains ett tag och undersökte lederna och de platser vi kunde besöka. Vintern är inte den bästa tiden att gå upp dit utan god kunskap om stigar som kan vara leriga och branta. Inspirerade av bilderna från Laurel Forest, som ser ut som skogen i Grimms Lilla Rödluvan, hittade vi en vandringsled som skulle ta oss in i en sådan saga.
Anagaområdet tillhör UNESCO som ett världsomspännande nätverk av biosfärområden. Området bildades av ett vulkanutbrott för 7-9 miljoner år sedan. Det som är speciellt med den här platsen är lagerskogen som uppstod för miljontals år sedan på superkontinenten Gondwanan, och det finns bara ett fåtal sådana platser kvar i världen. Idag är denna plats hem för olika endemiska djur och växter.
Bilvägarna är exceptionella där, liksom historien. Det roliga börjar när du tar vandringslederna och bestiger bergen. Anagabergen når 600 meter över havet på de högsta platserna, så vi tänkte att det inte var någon större utmaning att vandra i några timmar, även om väderförhållandena inte är optimala. Vi hittade några vandringsturer på en app och vi var välutrustade med vandringsskor och regnjackor.
Vi började på en plats som heter Vega de la Mercedes, som i början verkade vara som vilken europeisk skog som helst. Men ju djupare in i bergen vägen ledde oss, desto mer fantastiskt formade träd dök upp framför våra ögon. De böjda stammarna och hängande grenarna gav ett intryck av att vara tusenåriga. Vid något tillfälle märkte vi att vi var omgivna av dimma, precis efter att ha hört vinden i trädkronorna och varit i solljus. Det här var inte dimma – vi gick i moln! Nico var så fascinerad av denna naturliga uppenbarelse att vi ägnade nästan en timme åt att bara ta bilder av spår som dyker upp och försvinner i molnen.
Varje timme upptäckte vi nya typer av skogar, nya vyer över bergen och nya växter. Men vi fick ett adrenalinpåslag inte bara på grund av naturen, utan också på grund av några olyckor på vägen. Att gå nerför eller klättra uppför branta stigar är ibland knepigt om marken är konstant våt.
Vid ett tillfälle fick vi den “briljanta” idén att förkorta vägen ner till stan där vi lämnade bilen och tog en genväg, vilket vår app föreslog. Vi mindes inte att vi hade gått i en brantare backe i hela vårt liv än den här – vi var tvungna att ta oss ner med hjälp av ben och händer. Till slut lyckades vi båda glida ner med vår tunga kameraryggsäck på. Lyckligtvis lyckades vi stanna innan stupet och inget från Nicos utrustning skadades. Utsikten nedåt övertygade oss om att klättra upp igen och ta en ganska lång, men mycket säkrare väg.
Vi fick skratta åt oss själva när vi kom till staden längst ner. Vi såg ut som efter ett lerbad. Men vad värre var, vi var utsvultna efter timmar av vandring. Så till slut var vi tvungna att gå till en restaurang på den här platsen och vi såg inte alltför, hmm… representativa ut. Trots de knepiga stigarna blev vi så upplyfta av den här platsens skönhet och naturliga mångfald att vi bestämde oss för att komma tillbaka dit om och om igen – åtminstone när vi går i pension.
Benijo/La Roca och staden Taganana
En annan dag kände vi oss frestade att upptäcka den norra delen av Anaga Mountains. Det fanns en särskild plats som Daria ville besöka, som kallas “Taganana”. Det ser lite ut som en Maya-civilisationsstad som ligger inbäddad i vintergröna berg. De färgglada väggarna i de fyrkantiga husen kontrasterade starkt mot de djupgröna och grå bergen.
Det var inte bara ett intryck av en isolerad plats – den var också svår att nå. För att se denna by var vi tvungna att passera en nästan helt bergig väg som var så böjd att den ibland svängde 180 grader åt vänster eller höger, ett par gånger på bara några kilometer. Men det var värt det. Lugnet och majestätet på denna plats lugnade våra nerver efter den galna körningen upp och ner.
Nästan bakom denna by låg Benijo-stranden och La Roca. Platsen som Nico drömde om i sin fotografiska vision. Det är den norra kusten på Teneriffa. Bergssluttningarna slutar plötsligt där och dominerar över den svarta sandstranden (vulkanrester). Det som fascinerade oss mest var dock de enorma stenar som dök upp ur havet framför våra ögon när vi gick nerför trappan från kullen till stranden.
De enorma vågorna slog in mot dem och lämnade pärlor av vatten i luften. Vi var tvungna att skrika för att höra varandra på grund av bullret, och vi kunde inte föreställa oss hur någon kunde simma här… För Nico var det dock ett fotografiskt paradis och en ny utmaning, eftersom han inte hade tagit så många bilder från en sådan stenig kust tidigare, där vattnet bara plaskade framför objektivet.
Anagabergen var en av anledningarna till att vi blev förälskade i Teneriffa. Sådan vild, gammal natur i kombination med vyer över natursköna byar, som påminner om gamla sydamerikanska kulturer, tog andan ur oss varje kilometer vi körde med bil eller till fots. Vägarna i Anagafjällen gav oss ibland lite yrsel, men de var också ett äventyr. Men det som slog oss mest var känslan av lugn, att vara nära naturen och dess ursprung.
